Samuel Hahnemann

Homeopati är en terapi som utarbetades av den tyska läkaren Samuel Hahnemann (1755 – 1843) som föddes i Meissen, Tyskland.

1796 publicerade han för första gången sin metod med följande anvisning: “härma naturen, som ibland botar en sjukdom genom en annan, och använd ett sådant läkemedel som förmår att framkalla en så liknande sjukdom som möjligt; smilia similibus”.

På den tiden bestod de populära och traditionella behandlingsmetoderna av åderlåtning, utrensningar och kräkningar och man använde stora doser av kemiska medel som kvicksilver och arsenik. Hahnemann insåg inom kort att dessa metoder var skadliga och långt ifrån läkande. Desillusionerad upphörde han med att utöva läkekonsten och blev öppet kritisk mot dessa metoder. För att förtjäna sitt levebröd blev han översättare.

Det började med Kinin

Det var medans han översatte William Cullens Materia Medica som han läste om kinin, som utvinns från kinaträdets bark, användes för att bota malaria eftersom det var bittert. Han beslutade sig för att testa kinin på sig själv. Till följd härav började han få symptom som liknade malariasymptom, t.ex. oregelbunden feber; dock fick han inte själva malariasjukdomen. När han slutade sitt intag av kinin försvann också hans symptom.

likheter

Hahnemann visste också att Hippokrates, som levt nästan 2000 år tidigare, hade sagt att det fanns två metoder att behandla sjukdom: genom “likheter” och genom “motsatser”. Detta betydde att man kunde ge en medicin som framkallade ett motsatt tillstånd jämfört med sjukdomen, eller också kunde man ge en medicin som framkallade samma symptom som sjukdomen. 

Genom egna tester, s.k. prövningar, insåg Hahnemann hur det hängde ihop: en medicin som kan framkalla symptom i en frisk kropp, kan bota liknande symptom hos en sjuk person. Han kallade denna princip “Likhetsprincipen” från latinets Similia similibus curentur, vilket betyder att “likande bör botas med liknande.”

reducerad giftverkan

Hahnemann började att testa andra substanser på sin familj, sina vänner och på studenter. Rigoröst och systematiskt skrev de ner alla symptom som uppstod efter det att de tagit medicinen, samtidigt som de var noga med att bortse från de symptom som de redan hade. Det var på detta sätt som homeopatmedlens verkningar blev upptäckta.

Eftersom många av de substanser som Hahnemann använde var giftiga i sin naturliga form (t.ex. kvicksilver), började han späda ut dem för att reducera deras giftverkan. På en viss utspädningsnivå var de inte längre giftiga, men tyvärr verkade de samtidigt förlora sin botande inverkan.

potensering

Till följd av ytterligare experiment introducerade han ett nytt steg i processen: vid varje skede av utspädningen började han att upprepade gånger dunka behållarna mot ett hårt, elastiskt underlag. Hahnemann fann att man under denna process inte bara tog bort de skadliga effekterna hos vissa mediciner, det resulterade även i att medicinernas läkande verkan förbättrades. Kombinationen av den utspädning som motverkade den giftiga effekten av en substans, med den kraftiga omskakning som överförde substansens energimönster till en vätska, så att man inte behövde ta en materiell dos, ledde till den process av utspädning och omskakning som Hahnemann kallade “potensering.”

Han skrev ofta om sina upptäckter men förlöjligades av sin tids mäktiga etablissemang. Trots detta hade han många nöjda och entusiastiska patienter. Under loppet av ett antal år skrev Hahnemann ett slutgiltigt bokverk, The Organon of the Healing Art, som handlade om principerna bakom och utövandet av den homeopatiska behandlingen. Den sjätte och sista upplagan av detta viktiga och banbrytande verk används fortfarande flitigt av nutidens homeopater.